Orkar inte mer.
Att varje dag , i skolan , hemma i min ensamhet gråta okontrollerbart. Jag sitter och skakar och hyperventilerar. Jag är rädd. Jätte rädd. Jag har ångest, jag är orolig. Jag sover inte om nätterna, jag bara gråter och tänker. Ibland önskar jag att jag bara kunde sluta tänka, stänga allt ute och bara vara helt känslolös.
Skolan går inte bra, jag sköter inte mig riktigt. Det är för höga krav, för stressigt . Blandannat därför jag gråter och hyperventilerar om nätterna, för detta är inte likt mig. Jag var så duktig i högstadiet, jag fixade skolan bra. Så som jag ville. Men nu har det vänt sig totalt. Sådärför blir det omplanerade lektioner , ett annat schema. Ser det som en ny chans att fixa skolan någorlunda. Om det inte funkar, skiter jag i allt., då får det gå som det går.
Sen är ett annat problem också att jag är väldigt ofta sjuk. Så jag missar en heldel!
Ni som känner mig, ni vet att där finns en anledning till det, till varför jag är så sjuk och dålig helatiden. Jag kan inte hjälpa det, jag kan inte kontrollera mina tankar kring mig själv. Detta har gått fölångt.
Nu är det upp till mig. Ska jag öppna mig och ta emot hjälpen som erbjuds? Kan jag vinna ngt på det? Vad kan jag förlora? Jag vet egentligen ingenting. Jag bara kastas in i en fråga, som jag sen så snart som möjligt ska tacka ja eller nej till. Jag vet knappt själv vad det innebär? Hur det går till? Vad man gör ? Hur man ska betee sig? Jag vet ingenting mer än att jag ska öppna mig. Jag är rädd för det. Ska de ta mig seriöst? Vad kan de göra åt saken?
Ska det verkligen ställas en massa frågor om mig och mitt liv som jag sen ska sitta och svara på? Tänk om jag får frågan " vem är du lina " , vad ska jag säga ? jag har verkligen ingen anning om vad jag är påväg att ge mig in på.
Jag är så förvirrad, så rädd. Vill jag verkligen detta själv? Eller ska jag göra detta bara för alla andra tycker det? Jag vet inte längre .. ge mig tid...tills jag verkligen förstår vad allt handlar om.
Mamma och pappa , hoppas ni stöttar mig i vilket beslut jag än väljer att ta.
För ni har inte stått på min sida de senaste året.
Och snälla , jag vill inte vara bunden i 4 armar längre. Släpp taget om mig, iallafall lite. jag vill upptäcka världen själv. Lära mig saker om livet på egenhand, utan er som en vakt bakom mig. Och sluta press mig för mycket.
Ni är en stor anledning till att jag mår såhär. Era krav och era konstiga regeler för mig.
Ibland vill jag bara hoppa av allt. Ge allt till någon som förtjänar det.
Hej Lina,
Jag har just läst ditt inlägg och det är jättebra att du skriver om hur du känner dig. Jag hoppas verkligen att du väljer att stanna kvar då du är en otrolig tillgång på skolan och din klass. Däremot är det så att det bara är du själv som kan avgöra vilka val i livet som är bra för dig. Det är inte lätt men det är bara du som kan bestämma vad som är bäst för dig. Jag och alla andra lärare stöttar dig naturligtvis på alla sätt vi kan.
/Mikael
Läste din blogg först nu. Det är väldigt starkt av dig att våga utrycka hur du har det. Att formulera och uttrycka hur jobbigt något är kan vara första steget att försöka få grepp på sin sitaution. Om jag förstår dig rätt så får du hjälp och det tror jag är viktigt för att kunna hantera en så svår sitaution du beskriver.
De frågor du ställer vem du är och vad du vill, är väldigt viktiga och avgörande. Jag kan lova dig att det är en stor tillgång seanre i livet att våga ställa sig sig dem och försöka ta tag i sin situation som du nu måste. Men försök ha tålamod, det kan ta tid, men du kommer att komma igenom det. Du visar en stor styrka genom att våga uttrycka dig så här. Vi känner ju inte varandra så bra, men du får gärna komma och prata med mig, jag har stor erfarenhet att stötta männsikor i kris.
